Negativa samspelsmönster

Båda drar sig undan – när avståndet växer i relationen

Tecknat äldre par sitter i varsin fåtölj och ser åt olika håll, med ett litet bord mellan sig.

När båda drar sig undan blir det tyst mellan er, men inte tryggt. Avståndet skyddar mot nya besvikelser, men gör samtidigt att tröst, värme och reparation blir allt ovanligare. Ni grälar kanske inte särskilt mycket längre, det praktiska fungerar och ni är vänliga mot varandra. Ändå frågar ni mindre, delar färre tankar och vänder er allt mer sällan till varandra när något känns viktigt eller svårt.

Därför blir relationens svårigheter mindre synliga. I EFT undersöker vi vilken funktion tillbakadragandet fyller och vad som gör det så riskfyllt att söka kontakt igen.

När det blir lugnare men ensammare

Färre gräl kan vara en verklig förbättring. Men det kan också hända att grälen minskar därför att ingen längre tror att ett samtal kommer att hjälpa. Skillnaden märks ofta i hur det känns att vara tillsammans. Finns det plats att vara nyfiken, ledsen, glad eller i behov av stöd? Eller håller ni båda tillbaka sådant som skulle kunna störa balansen?

Sue Johnson beskriver gemensamt tillbakadragande med namnet Freeze and Flee. Det syftar på ett samspel där båda försöker skydda sig genom att minska sitt känslomässiga engagemang. Det är en beskrivning av ett mönster, inte en diagnos eller ett säkert besked om hur relationen kommer att utvecklas.

Hur det gemensamma avståndet växer

Tillbakadragande ger en kortsiktig lättnad. Om jag låter bli att ta upp det som gör ont slipper jag kanske ett nytt avvisande eller ännu en konflikt. Om du märker att jag har blivit försiktigare börjar även du lätt hålla igen. Snart är det svårt att veta om den andra vill vara nära.

I ett tänkt exempel har ett par fått mer tid tillsammans sedan barnen flyttat hemifrån. Den ena tänker ibland berätta att kvällarna känns ensamma men låter bli, eftersom tidigare samtal har slutat i besvikelse. Partnern ser att hen verkar upptagen med sitt och antar att det är bäst att inte störa. Båda uppfattar den andras återhållsamhet som ett tecken på att mer kontakt inte är önskad.

Avståndet börjar då bekräfta sig självt. Ju mindre vi visar av vad vi längtar efter, desto färre möjligheter får partnern att svara. Ju färre svar vi får, desto rimligare känns det att fortsätta vara försiktig.

Två vägar in i samma tystnad

Ibland har den ena tidigare kämpat för mer kontakt genom att protestera, fråga och återkomma till problemen. Efter många misslyckade försök minskar protesterna. Den som brukade backa känner först ofta lättnad och tror att relationen har blivit bättre, medan partnern i själva verket har börjat ge upp hoppet om ett svar.

I andra relationer har båda länge varit vana att klara svåra känslor på egen hand. De uppskattar varandra och samarbetar väl men saknar erfarenhet av att be om känslomässigt stöd. Vid sorg, sjukdom eller en stor livsförändring blir det tydligt hur ensamma de känner sig även tillsammans.

Det finns ingen bestämd väg som alla par följer. Tillbakadragandet behöver förstås utifrån bådas erfarenheter och den belastning relationen lever under. Ett mönster kan också skifta: en fråga väcker ett intensivt gräl, varefter båda återgår till flera dagars avstånd.

När känslorna känns avstängda

Att länge hålla tillbaka det som gör ont påverkar också hur nära vi kommer andra känslor. Någon beskriver att allt känns platt. Någon blir mest irriterad när partnern närmar sig. Någon upplever att det inte längre finns något att säga.

Det går inte att utifrån detta avgöra om kärleken är slut. Avstängdheten kan rymma trötthet, skydd mot besvikelse eller en sorg som personen ännu inte har fått utrymme att känna. Samtidigt kan det finnas en verklig förändring i viljan att fortsätta relationen. Båda möjligheterna behöver undersökas utan press.

Sjukdom, nedstämdhet och annan livsbelastning kan också påverka orken och tillgången till känslor. Därför behöver ett par ibland stöd med mer än själva samspelet. Vi ska vara varsamma med att göra relationen till ensam förklaring till allt som en person upplever.

Skillnaden mellan stillhet och uppgivenhet

En trygg relation behöver inte innehålla mycket prat eller ständig närhet. Att läsa varsin bok i samma rum kan vara en varm gemenskap. Egen tid och olika intressen ger både glädje och återhämtning.

En viktig skillnad är om kontakten känns möjlig när den behövs. Kan jag närma mig dig och räkna med ett försök till gensvar? Kan vi vara oense och ändå återvända till varandra? Är stillheten något vi trivs i, eller något vi håller fast vid för att ett möte känns för farligt eller hopplöst?

När avstånd används för att bestraffa, kontrollera eller göra någon rädd behöver det förstås särskilt. Sådana beteenden får inte döljas i en beskrivning av att båda är tillbakadragna. Säkerhet och möjligheten att tala fritt behöver bedömas innan gemensamma samtal om sårbarhet.

Varför ett initiativ kan kännas så svårt

Ett råd om att planera en trevlig kväll kan låta enkelt. Men för den som inte längre vågar hoppas kan en sådan kväll kännas full av risker. Om närheten uteblir blir det ännu en besvikelse. Om partnern vill komma nära kan det också väcka rädsla för förväntningar som man inte vet om man kan möta.

Därför behöver paret ofta hjälp att förstå det som gör initiativen laddade. Att pressa fram romantik eller kräva bevis på kärlek förstärker ofta skyddet. Ett första steg mot förändring är i stället att försiktigt dela hur ensamt eller främmande det har blivit.

Hur parterapi kan arbeta med avståndet

I emotionellt fokuserad parterapi är terapeuten uppmärksam också på det som inte sägs. Ett snabbt ”det är ingen fara” får då ta tid. Hur är det att berätta detta för din partner? Vad tror du skulle hända om hen förstod hur mycket det berör dig?

Terapeuten hjälper båda att närma sig sin egen upplevelse och göra den möjlig att dela. Den ena behöver kanske stöd att känna sorgen bakom uppgivenheten, den andra hjälp att märka sin rädsla att inte längre vara önskad. Arbetet sker med respekt för att känslor inte går att framkalla på beställning.

Små möten får stor betydelse när de går att ta emot: en erfarenhet som blir förstådd, en tveksam längtan som får ett varsamt svar eller ett avstånd som för första gången går att prata om tillsammans. Tilliten behöver sedan stöd i vardagliga handlingar och återkommande erfarenheter av tillgänglighet.

Att undersöka vad som fortfarande är möjligt

Parterapi hjälper er att undersöka vad tillbakadragandet skyddar och om det finns förutsättningar för ny kontakt. För vissa väcker arbetet en närhet som länge varit svår att nå. För andra blir det tydligare att de önskar olika saker eller behöver hjälp att avsluta relationen respektfullt.

Det finns ingen garanti för en viss utgång. Men ni behöver inte vänta på ett stort gräl för att ta ensamheten på allvar. Att berätta hur avståndet känns är en betydelsefull början, även när ni ännu inte vet vad ni vill ska hända sedan.

Källor och vidare läsning

Texten är självständigt formulerad med följande böcker av Sue Johnson som bakgrund. Exemplen i texten är tänkta och beskriver inga verkliga klienter.

  • Johnson, S. M. (2011). Hold Me Tight. Piatkus.
  • Johnson, S. M. (2014). The Love Secret: The Revolutionary New Science of Romantic Relationships (utgiven som Love Sense i andra marknader). Piatkus.
  • Johnson, S. M. (2022). Hold Me Tight Workbook. Piatkus.

Särskilt avsnittet Freeze and Flee i samtal 1 i Hold Me Tight och Hold Me Tight Workbook samt kapitel 7–8 i The Love Secret.

När ni fastnar i samma samspel

Emotionellt fokuserad parterapi online

Boka ett första samtal
Jens Mebius med glasögon.

Om skribenten

Jens Mebius

Certifierad EFT-terapeut och EFT-handledare samt utbildare (ICEEFT Trainer) i emotionellt fokuserad terapi. Terapeut sedan 2005, sedan 2014 den andra certifierade EFT-terapeuten i Sverige och grundare av Stockholm EFT Center.

Läs mer om Jens